Det handlar om makt, om att ha makt och sen ge den till någon annan. Och det är så jävla, jävla läskigt. Vissa stunder nästan outlidligt. Det var länge sen jag trodde jag skulle uppleva sådan rädsla igen, jag trodde att den skulle försvinna med åren. Att ett äldre hjärta visste bättre. Men jag är lika rädd nu som då, och det kanske är bra. Bra för att det gör allting så äkta. Men ändå, vissa dagar är den där rädslan outlidlig. Och vad gör man då?
Jag kommer verkligen ingenstans med allt det skolrelaterade, det står bara still och dokumenten förblir blanka. Överväger att bara gå till skolan på tisdag och wing it. Köra på utan plan eller manus och hoppas på det bästa. Det är helt ofattbart hur mycket skolan tar emot numera, hur svårt det har blivit att plugga och lägga ner energi på saker.
Två månader kvar till studentskiva, någon månad till kvar till studenten. Både panik och längtan.
Början på sommaren, slutet på tandställningen, en återupptäckning av Kent och något som liknade en slutspurt i skolan. Det var fint och ljust och glädjerikt. Jag delade med mig av mina tankar om hur vissa rutiner och människor hade förlorat sin charm och trovärdighet. Och för första gången var det fritt från sorg och bara konstanteranden.
Det är sol och vackert ute och hjärtat liksom värker av glädje och minnen av våren. Jag längtar så att jag går sönder och drömmer om solsken och grusdammiga gator. Längtar efter att få komma till liv igen. Det är synd och skam att jag måste ägna dagen åt skolarbeten när allt jag vill är att ta vara på ljuset. Men det får gå.
Igår var jag hemma och spenderade tid med mig själv och det var kanske precis vad jag behövde. Mamma och pappa kom hem inte alltför sent och vi såg slutet av en film tillsammans, sen satt jag uppe med tankarna och bara skrev och formulerade meningar i mitt huvud. Något jag så sällan har tid för numera och som jag saknar så otroligt mycket.
OCH NÄR FILOSOFIN KRYPER FRAM SÅ VET JAG ATT JAG BORDE GÅ OCH LÄGGA MIG
Jag vet inte riktigt om jag är lättstött eller överdrivet accepterande, eller om jag helt enkelt ändrar mig varannan sekund. Det är på gränsen till facinerande hur mycket jag vrider och vänder på saker, tills jag haft varenda åsikt det finns att ha. Vilket är detsamma som att inte ha någon åsikt alls. Ibland tror jag att min belägenhet till att alltid förstå alla, och se allting från allas sidor, gör att jag själv försvinner i en gråzon. Blir till mellanmjölk.
Och så frustrerande det kan vara, att undra vart man står trots att man vet att man inte står någonstans. Speciellt de dagar när något måste bli sagt. Men jag bara slänger mig med ord och säger emot mig själv, får inte fram det jag vill. Vet inte riktigt vad det är heller. Men jag tror det jag ville säga var att generalisering, i alla dess former, är fult och fel. Trots att det gör mig till en hycklare då jag generaliserar själv. Ett sånt idiotiskt beteende. Men det blir bättre varje dag och att placera människor i fack blir allt svårare, och det är bra för gud så jag avskyr det.
Det kanske finns något fint i den åsiktslösa mellanmjölken trots allt, för utan åsikter kan man aldrig döma någon. Kanske måste jag inte skrika och slåss för att vara någon, kanske räcker det med att bara vara och acceptera att andra gör detsamma. Kanske. Det är bara en tanke.
Som den lama person jag har blivit så tackade jag nej till utgång igår och myste med fint sällskap istället. Vi såg Änglar och demoner och somnade inte allför sent. Däremot avbröts sömnen av telefonsamtal och mardrömmar. Han var den populära som fick samtal mitt i natten - jag var den ynkliga som drömde något läskigt och gnydde som ett skadat djur. Jag har blivit så mesig på sistone. Det var tur att jag inte sov ensam iallafall så jag åtminstone hade någon som kunde klappa på mig tills jag lugnat ner mig. Ikväll är jag ensam hemma och överväger att se något riktigt otäckt bara för att visa för mig själv att jag inte alls blivit ynklig av mig. Vi får ju se hur det går med det.
På tal om mardrömmar så har jag verkligen fått någon grej med det på sistone. Förut drömde jag aldrig och nu drömmer jag hela tiden. Under de senaste två veckorna har jag drömt att jag varit omringad av krokodiler, nästan blivit uppäten av en haj, bott i en stad där folk blev kidnappade och försvann varje dag, drömt att pappa dog (hemskt hemskt hemskt) och nu inatt drömt något obehagligt som jag inte riktigt minns. Men jag är rätt säker på att jag dog. Vad är grejen med det egentligen?
Way over yonder in the minor key - Billy Bragg & Wilco
Don't dream it's over - Crowded House
Sadness is a blessing - Lykke Li
Dog days are over - Florence + The Machine
Landslide - Fleetwood Mac
Satan i gatan - Veronica Maggio
Wiseman - Slightly Stoopid
Åh vad jag saknar den här tiden på året. Allt som kommer tillbaka - värmen, solen, ljuset och allt det där. När jag tittar tillbaka känns det som att april var så lätt hela tiden, även när det var svårt. Tyngd, trötthet och brist på motivation försvann lika snabbt som det kom.
Jag fick frågan om hur jag fick mitt jobb på Indiska så tänkte svara på det nu: Min mamma jobbar även hon inom Indiska och hon hörde av sig till en annan buktikschef och gav henne mitt CV. Sen åkte jag förbi och presenterade mig själv och på den vägen är det. Det började som ett två veckors sommarjobb och nu så hör de av sig till mig ifall någon är sjuk och de behöver en inhoppare. Jag jobbar därför inte enligt något regelbundet schema utan passar på att ta chansen när jag får den lite då och då. Och jag trivs jättebra faktiskt!
Jag har prickat av ett skolarbete ikväll och bitterheten från det förra inlägget har lagt sig. Har utnyttjat det faktum att jag har en liten sovmorgon imorn genom att sitta uppe och dricka te framför big bang theory. Så sällan jag får tid till sånt. Dagen har i det stora hela varit bra och endast bestått i en föreläsning/pjäs för min del. Det var en man involverad i teater som jobbat på fängelsen och hjälpt dem sätta upp pjäser. Minst sagt intressant och väldigt berörande, fick lite insikt i ett helt annat liv.
Nu ska jag iallafall sova och försöka skramla ihop sju timmars sömn. Imorgonkväll blir jag ensam hemma och ska ägna den tiden åt att läsa ut en bok, skriva en presentation om den och kanske hinna börja på en five paragraph essay. Behöver därför vara utvilad.
Det är lite som att jag den senaste tiden mest bara ligger på marken och kravlar. Liksom försöker ställa mig upp ibland men aldrig försöker särskilt helhjärtat, bara sparkar lite lätt med ena benet och hoppas det räcker. Det kanske kan förklara varför jag plötsligt känner en sånt motbjudande inför andras bedrifter. Jag verkar helt ha tappat förmågan att glädjas över andras framgång, jag känner bara avsmak för det hela och drar mig så långt bort ifrån det som jag kan. Som om det svider att se, när andra lyckas och jag bara sjunker allt lägre.
Åh, när ska inspiration, lättnad och ork hitta tillbaka till mig igen? Jag vill bara stoppa huvudet i sanden, eller dra täcket över huvudet och ställa mig utanför allting. Åtminstone tills den här bitterheten lossat sitt grepp om mig. Jag känner mig som en sån dålig människa när jag irriteras över de som skrattar riktigt högt och ständigt ler, som om ingenting i livet är det minsta jobbigt för dem. Och det är ju inte såhär jag ska vara, inte alls. Ändå blir jag inte av med känslan, det går liksom inte nu när jag ständigt känner mig på gränsen till att drunkna.
Efter att ha räknat så har jag kommit fram till att jag fått 19 likes av samma (random) person på Instagram under tre minuters tid och jag känner mig något spammad. Men kanske mest smickrad. Bekräftelsebehovet som talar.
Så för er som irriteras av bloggens periodvist glesa uppdatering - amandagabriella på instagram.
Tiden räcker som vanligt inte till. Hade en jättemysig kväll och natt, trots mardrömmar. Idag började bra också men när vi nådde eftermiddagen så liksom rasade allting. UF går inte som det ska och Älvsjömässan är osäker, det som var menat att vara lite av "poängen" med det hela. Trots det gick det upp tillslut igen, åt brownie hos Sofia med henne och Elsa, drog tillbaka till skolan för öppet hus och ställde upp våra väskor. Tittar nu på tv med pappa och har lite pluggångest, annars är livet fint.
